This gallery contains 13 photos.
Hyllas den som hyllas bör, det här är Kate Almroths verk – Lyslördagen. Den dag som här i Sundsvall blivit mer av inledningen till julen än 1:a advent. Mitt i det värsta höstmörkret så kommer den här dagen och lyser … Continue reading
Fullsatt när Erik Lindström mitt i vernissagen visade sin teknik.
Torsdag och fredag blev två trevliga kulturaftnar, först Bokafton på torsdag på Bokia med Åke Edwardsson och Tove Alsterdal och på fredag kväll vernissage och livemålning med Erik Lindström (Dirty Elmo) i f.d. Versalen.
Det bådar gott för Sundsvalls konstliv när den nya generationen konstnärer som Erik Lindström och Christian Beijer drar fulla hus. I fredags (2012.11.23) var det dags för Erik Lindström i f.d. Galleri Versalen att ställa ut under temat “Människan, Djuren, Naturen”.
Men skynda på om du vill se utställningen, för den är bara öppen fyra dagar, alltså fram till och med den 26 november.
Se bilder från vernissagen och Eriks livemålning på sundsvallskonstforening.se/.
Åke Edwardsson intervjuad av Lennart Bergström.
Den som valde bort torsdagens bokafton på Bokia, i Sundsvall missade två spännande författare och ett fint rabatterbjudande från Bokhandlarn. Jag har skrivit om honom tidigare på Facebook, bokhandlaren Lennart Bergström. Han är en riktig kulturbärare i stan och ett föredöme för bokhandlare som slåss mer och mer mot bokförsäljning på nätet.
Då är det lysande att göra som Lennart. Att låta oss läslystna möta författarna, höra deras egna berättelser om hur det är att skriva, få tillfälle att ställa frågor och mingla med ett glas cider och lite tilltugg.
Tove Alsterdal berättade om sin nya bok “I tystnaden begravd”. En kriminalroman som samtidigt är en svart släktkrönika från Tornedalen och österut. Jag fångades av hennes berättelse och köpte naturligtvis boken. Ser fram emot att läsa snart, den verkar väldigt spännande.
Åke Edwardsson har i sin nya deckare “Hus vid världens ände” räddat sin hjälte Erik Winter från den förmodade döden i den förra boken “Den sista vintern”. En bok med den dubbeltydiga titeln som verkligen var tänkt att bli den sista om kommissarie Winter. Varför det inte blev så berättade Åke Edwardsson på ett spännande och underhållande sätt.
Att vännen Åke och jag sedan avslutade kvällen under ett par timmars ivrigt samtal på Bishop Arms, det har sin speciella historia. Inte bara det att han under slutet av 90-talet fungerade som lärare på Sundsvalls Tidning i olika omgångar. Vi träffades redan 1987 i Göteborg, medan Åke var lärare på journalisthögskolan där. Ett möte som kom att berika mitt liv på ett mycket speciellt sätt under alla år därefter.
Han var då med och genomförde en konferens i tidningsdesign arrangerad av Society for News Design Scandinavia (SND/S). Vi höll kontakten och året efter föreslog Åke mig som ordförande i SND/S, vilket ledde till tio intensiva år först i den skandinaviska organisationen och sedan i internationella SND. Och därefter många uppdrag som föreläsare i USA, Mellanöstern och olika länder i Europa.
Eftersom det var många år sedan vi träffades så fanns det mycket att prata om. Både på det personliga planet och vårt gemensamma intresse kring det skriva ordet, journalistik och utvecklingen i mediebranschen.
Fotnot:
“Hus vid världens ände” är den elfte boken om kommissarie Erik Winter. Men Åke lovade att en till kommer under nästa höst. Boken håller på att ta form i Åkes tankar och någon gång efter nyår ska han sätta igång att skriva.
Åke Edwardsson signerar sin senaste bok.
I slutet på 1800 och en bit in på 1900-talet låg Sundsvalls nöjestempel på norra sidan om Selångersån. I dag (2012-11-10) öppnade en utställning på Sundsvalls Museum om Rullan och Tivoli, dessa två nöjestempel.
Kulturmagasinet vimlade av folk den här gråtrista lördagen. Öppet hus med bland annat släktforskning hos Medelpadsarkiv, utförsäljning av böcker både på arkivet och biblioteket, föreläsning om jazzens historia i Sundsvall och så invigningen av utställningen “Fest och spektakel – Nöjesliv på Rullan och Tivoli”, med, mera.
Rullan låg i Badhusparken (se karta längre ner på sidan) och Tivoli låg där Vårdcentralen Centrum nu ligger. I Sundsvalls Nyheters bilaga om Stenstansdagarna hade vi en artikel om Tivoli.
I Stenstanstidningen fanns bland annat denna karta över Tivolis placering.
Några spår av Rullan finns inte kvar i dag, däremot en trappa ner till Selångersån från Vattenkuranstalten som var anledningen till att den första delen av Rullan byggdes.
En märklig historia är slutet för Rullan. Kommunens utskänkningsenhet (motsvarande nuvarande alkoholenheten) drog in serveringstillståndet för Rullan.
“Man ville nog begränsa drickandet”, säger förste arkivarie Lena Nygren som ansvarar för utställningen. Men Tivoli fick fortsätta. Var det mindre supande där kanske, eller var det ett otillbörligt gynnande av Tivoli? Kanske något att titta vidare på för den som vill gräva vidare i dokumenten.
Grävt i historien kring Rullan och Tivoli är annars något som Lena Nygren och hennes kollegor gjort. “Det finns inte så många dokument kvar kring de här båda nöjesmetropolerna,” berättar hon. “Därför har vi gått igenom lokaltidningarna för att lokalisera till exempel vilka byggnader som fanns på Rullan. När de byggdes och när de revs.”
Sundsvalls museums chef Mona Bornecrantz, (t.h.) invigde utställningen “Fest och spektakel”. Längst t.v. 1:e arkivarie Lena Nygren.
Kollagen av annonser och affischer visar att det var mycket som var annorlunda i nöjeslivet för drygt 100 år sedan.
Den här delen av utställningen hade nog varit i riskzonen för utställningen om Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm, hade jobbat i Sundsvall. Ni vet han som försökte censurera bort Tintin-böckerna i Kulturhusets biblioteket.
Missa inte chansen att lära dig mer om det historiska nöjeslivet i Sundsvall.
Släktforskningen lockade många till att slå sig ned vid Medelpadsarkivs datorer under Arkivens dag i Kulturmagasinet.
Helgen går mot sitt slut. Den helg som finns där för att påminna oss om och hedra nära och kära som inte finns i livet längre. En helg som naturligtvis väcker tankar om livets mening och vår korta närvaro i den tid som kallas evighet. Ett begrepp som i ärlighetens namn ingen av oss kan förstå.
En av mina vänner på Facebook skrev så här apropå Alla helgoins dag:
“Ibland så funderar jag inför en helg som denna vilka som är viktigare de som inte är med oss längre eller vi som fortfarande är kvar. Jag saknar min pappa mycket men man kan inte sakna de som man fortfarande kan ringa till. Greppa telefonen och ring till någon som du fortfarande anser vara i din vänkrets. Livet sorterar tyvärr bort många i vänkretsen, men de som är kvar är bara att hänga på en guldmedalj.”
En av hans vänner kommenterade detta så här:
“För några år sedan gjorde en tjej något specialarbete av något slag i vår församling. Jag minns en av hennes slutsatser. “Det syns mig som att ni värnar mer om de döda än om dem som fortfarande lever”. Så jag håller med dig, livet skall levas för dem som är levande.”
Kloka ord från två män mitt i livet. För visst är det så att det är våra vänner, nära och kära som ska ha den största omsorgen från oss. Men jag tycker inte att det ska utesluta att vi minns och berättar för varandra hur det var med en kärleksfull mor och var. Berätta några glimtar ur livet för dom som aldrig på riktigt hann lära känna en mormor eller farfar.
Det gjorde i alla fall jag och min sambo Katarina när vi tillsammans tände ljus för hennes föräldrar i minneslunden i Bydalen och vid mina föräldrars grav på samma kyrkogård. Jag fick aldrig träffa hennes föräldrar och inte hon mina. Men minnena finns kvar och genom att berätta för varandra känns det ändå som om man lärt känna dom.
Starka minnen av en saknad förälder fick vi också ta del av i lördagens “Så mycket bättre” Den här gången med Olle Ljungström. När Magnus Uggla sjöng ”Jag och min far” rann tårarna på flera av de medverkande. Och att döma av många kommentarer på Facebook och Twitter var det samma sak i tv-sofforna ute i landet. Ett mycket starkt nummer av Uggla, en skarp kontrast till hans vanliga repertoar, som visar vilken bra artist han är.
För att återvända till besöken på kyrkogårdar och minneslunder kan jag inte låta bli att dela med mig av ett foto från en kyrkogård i Polen, och min sambos hemstad Wroclaw. Det är fascinerande att se vilken skillnad som finns i hur vi dekorerar våra gravar. I det starkt katolska Polen är inte bara gravarna av modella större, även blomprakten överväldigande, och det är inte enbart på Alla helgons dag. Så här ser det ut nästan året runt. Och kring gravarna finns bänkar där man kan slå sig ner och minnas och reflektera.
För mig blir det här alltid en påminnelse om att vara ännu mera rädda om de som lever med oss här och nu.
Vi läser allt för ofta om människor som felbehandlats på Sundsvalls sjukhus. Naturligtvis en skrämmande läsning som istället för att peka ut enskilda personer mer borde analysera många års politikerschabbel som kostat sjukhusen stora belopp.
Men mitt i all denna brist på resurser jobbar vardagshjältarna vidare. Varje dag lindrar man smärtor eller på olika sätt hjälper människor till ett bättre liv.
I en kommentar till en artikel i en av lokaltidningarna om en felbehandling på Sundsvalls sjukhus skrev en läsare: “Om tidningen skulle skriva om allt bra som görs på sjukhuset skulle du inte hinna läsa tidningen på en dag…jag lovar.”
Så är det naturligtvis. “Hälsan tiger still” brukar man säga. Att allting fungerar är ju ingen nyhet att skriva om – eller?
Jo, jag tänkte faktiskt ta chansen. Eftersom jag själv för ett par månader sedan helt plötsligt låg inlagd på aktuen, för att efter några timmar bli överflyttad till hjärtvårdsintensiven.
Men jag ska ta det från början, för samtalet till sjukvårdsrådgivningen gav mig ett helt felaktigt råd.
Jag satt och jobbade med en del besvärliga uppgifter lite sent den här kvällen. Säkert lite stressad, kände jag plötsligt hur hjärtat började slå allt fortare. “Jag mår inte bra, jag måste gå och lägga mig en stund”, sa jag till min sambo.
Hon kom med blodtrycksapparaten och kunde snabbt konstatera högt blodtryck. När hon tog pulsen sa hon att pulsen slog ojämnt.
Jag hade känt något liknande vid ett par tillfällen tidigare men inte så här starkt. “Det går säkert över” är första tanken. Men när det inte gick över ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Naturligtvis på uppmaning av min sambo som är mycket förståndigare än jag.
Jag beskrev mina symptom och fick svaret:
“Det är knappast något man åker till lassarusket för …” Jo, kvinnan i telefonen använde faktiskt det gamla öknamnet på lasarettet. Rådet var i stället att avvakta till nästa dag och ringa vårdcentralen.
Nu avtog inte besvären och efter omkring en halvtimme sa min sambo: “Nu åker vi!” Underförstått – till akuten.
Sagt och gjort. Inom en kvart steg vi in på akuten på Sundsvalls sjukhus. Där jag tack och lov aldrig varit patient tidigare. Jag förväntade mig några timmars väntan, man hade ju läst alla möjliga skräckhistorier. Men när jag beskrev mina symptom sa kvinnan i receptionen: “Sätt dig ner så kallar vi in dig om en liten stund.”
Mycket riktigt. Min sambo som gärna vill ha någonting att tugga på när hon blir nervös, hon hann inte ens handla i godisautomaten innan jag kallades in.
När jag nu tänker tillbaka på dom följande 18 timmarna blir jag lätt rörd. Jag vet inte hur många personer som på olika sätt tog hand om mig, men dom gjorde det på ett personligt och engagerat sätt. Allt naturligtvis mycket professionellt. Men också med värme och omsorg.
Man tog en massa prover och förstås EKG. En läkare som tittat på resultaten kom sedan och förklarade att jag hade något som kallas för “förmaksflimmer“. Det kan göra att hjärtat rusar och går i otakt.
Jag fick medicin, intravenöst, som lugnade ner hjärtat och fick det att slå i takt igen. Jag minns förstås inte hur lång tid det tog, men det var naturligtvis en lättnad att känna hjärtat slå som vanligt igen. Eller rättare sagt, inte känna av hjärtat alls, för det är ju det som är normaltillståndet.
Fortsättning följde på avdelning 27 B, (Kardiologisk hjärtintensivvårdsavdelning). Där blev jag kvar över natten och nästa dag var det dags för nya prover och ultraljud. Det senare gjordes av överläkaren själv. Ultraljudet visade på vissa smärre defekter på hjärtat, men inget alarmerande.
Att jag fick tillbringa natten i korridoren, på grund av den väl kända överbeläggningen, det tog jag inte så hårt. Jag kunde ju inte ha fått bättre behandling i övrigt.
På eftermiddagen blev jag utskriven, med ett recept på tabletter att inta om min onormala hjärtklappning skulle återkomma.
En lite skrämmande natt i mitt liv.
En helt vanlig dag på Sundsvalls sjukhus, med ett antal vardagshjältar i huvudrollen.
Tack för att ni finns!
Löjrom från Kalix, på rest. Opus
Serveras på en smörstekt focaccia gräddfil, gräslök, rödlök, & rå äggula.
Var hittar du den bästa maten och den bästa servicen bland Sundsvalls restauranger? Jag ska strax berätta.
När man som jag och min sambo bor mitt inne i stan är det ju svårt att låta bli ett och annat krogbesök. Faktum är att det var väl en av anledningarna till att vi bosatte oss i Stenstan. Närheten till restauranger och nöjesutbud i form av teater och musik. Eftersom vi båda är lite av gourméer och verkligen uppskattar god mat, så går vi ofta ut och äter, ibland på lunch men mest på kvällstid.
Egentligen är det fantastiskt att det finns ett så rikt och varierat utbud av restauranger i stan. För trots allt är ju Sundsvall en småstad även om vi gärna kallar oss Norrlands huvudstad. Men kroglivet är det inget fel på, och det måste ju utnyttjas.
Allt för få tillfällen blev det att sitta på uteserveringarna i sommar, naturligtvis på grund av det dåliga vädret. Annars slår vi oss gärna ner på Stadshusverandans uteservering med ett glas rosé och en silltallrik. En av våra favoritkrogar, bara ett stenkast hemifrån.
Men när det gäller favoritkrogar så är det en som hamnat i absolut topp. Nämligen Opus Restaurang & Pianobar på Storgatan 12. Den får toppbetyg på grund av mat i toppklass och service i toppklass. Det är en kombination som inte alltid är en självklarhet. En annan skön detalj är att musiken anpassad till den sobra miljön och på en nivå som gör att det går att föra en konversation. Något man ju uppskattar när man går ut för att äta, på tu man hand eller i ett större sällskap.
Vi går ofta på Casino Cosmopols restaurang som också har mat i toppklass och bra service, eller på en annan favorit Saffran vars tappas vi verkligen älskar. Också där helt OK service, men ingen slår Opus när det gäller att vara uppmärksam på gästernas minsta lilla blick och du blir alltid välkomnad med ett leende.
Ytterligheten åt andra hållet när det gäller service har vi stött på längre ner i början av Storgatan, på restuarang Invito. Vi har varit där och ätit några gånger tidigare utan att få den där riktiga wow-känslan. Absolut inget fel på maten, men senast vi tänkte ge krogen en ny chans så blev det platt fall. Vi stod innanför entrén i minst tio minuter utan att någon brydde sig om oss. Hur kul är det, att känna sig som luft när man är sugen på lite mat och ett gott glas vin?
Gott om personal fanns det, men dom skyndade åt alla håll, rakt framför näsan utan att ens titta åt vårt håll. Det hade aldrig hänt på Opus, det kan jag lova. Om någon åtminstone stannat upp och sagt något åt oss. Till exempel: “Vi har fullt nu så vi kan inte ta emot fler gäster”, eller “Välkomna! Slå er ner i baren så ska vi ordna ett bord om några minuter”.
Så, vad hände?
Ingenting.
När vi stått där tillräckligt länge och sett paraden av personal defilera förbi ett otal antal gånger, då tröttnade vi och gick direkt till kasinot istället. Det dröjer nog länge innan vi gör ett försök på Invito igen.
Andra ställen vi gärna återkommer till är Ågläntan, Oscars Matsal & Bar, Dolcetto, Delicerano, och så blir det ju förstås ett och annat besök på sportbarerna O´Learys (med stans bästa sommarveranda) och Allstar. På tal om sportbar så har vi ju även lilla Daltons. Lite trångt och stökigt en fredagkväll kanske, men för en bortamatch med Giffarna eller Timrå IK är den perfekt, framförallt för god mat till bra pris. Deras biffstek (200 gr) med grönpepparsås, klyftpotatis och smörstekta grönsaker är helt perfekt till matchen.
På väg ut eller på väg hem, kan det ju även bli ett stopp på stället med bästa öl-utbudet i stan, Bishop Arms, som är en del av Hotell Knaust. Men det är ju mest för att ta en öl eller wiskey, och lite plockmat. Sedan dom plockade bort min favorit från menyn, Fish and Chips, så har jag faktiskt inte ätit där. Så besviken blev jag …
Nu har vi ju också två krogar vid Stora torget med utomhuskänsla. Innergården 1891 var ju den första och där har vi ofta hamnat för en kaffe latte och bakelse eller något lätt att ät en fredag eller lördag eftermiddag. Men nu har Innergården fått stark konkurrens av Orangeriet i nya Stenstan Visitors Center (Turistbyrån på ren svenska). Mysfaktorn är nog faktiskt lite högre på Orangeriet, i kombination med att även här möts man alltid av leende och trevlig personal.
Creme Bruleé, på Rest. Opus.
Smaksatt med kryddigt apelsinsocker, kanel & citruskompott. En förträfflig avslutning på en god middag.
Det var allt i matväg för den här gången. Det finns ju fler restauranger att hissa eller dissa, men det får bli en annan gång.
Alla som varit på Giffarnas matcher har hört GIF-tränaren Sören Åkebys högljudda kommentarer och skrik. Utan tvekan en man med passion för sitt jobb och sitt lag. Att han då blir vansinnig inför ett sånt domslut som det i 54:e minuten mot AIK i söndags.
Att AIK:s Daniel Gustavsson borde ha blivit frilägesutvisad efter att han manglat ner Robbin Sellin, det verkade alla utom domarna ha sett. Att Sören Åkeby då ryter ifrån rejält det ska han ha respekt för. Naturligtvis förstod han att han riskerade ett straff. Men ha vågar säga till och med så obekväma sanningar som att storlagen gynnas av domarna. Och han fick massivt medhåll i SVT:s Fotbollskväll i tisdags och i ett annat tv-inslag även av ett par spelare.
Fotbollskvälls expertkommentatorer var överens om att det borde varit en frilägesutvisning på AIK-spelaren. Dessutom ger man Åkeby rätt när det gäller att domarna tyvärr gynnar storlagen. Finns det ingen disciplinnämnd för domare? Men det är väl precis som i Elitserien, att domarna håller varandra om ryggen, vilka misstag man än gör.
Nej straffet den här kvällen borde istället drabba domaren Michael Lerjéus eller den fege linjemannen som också såg allt tydligt, om han inte blundade just då.
Efter en del teknikstrul under den senaste veckan så är min blogg nu tillbaka på SN24.se.
72 procent vill flytta Gatufestens stora scen från torget. (2012-09-18)
En av de mest lästa artiklarna i sommar är den om Gatufesten. Säg din mening du också, rösta här nedan. Det är nu planeringen för nästa år drar igång, så det är nu det är viktigast att påverka.
Läs även inlägget “Vad händer med Gatufesten?”
Britta Mörée har många studieintresserade personer träffat genom åren. Nu har hon lämnat sitt tidigare arbete som verksamhetschef på Medborgarskolan för att öppna eget. I går, den 5 september, tog hon över butiken Nära Nytt på Tullgatan 19. På hennes Facebooksida beskrivs den som en butik för… “Damkläder för den moderna kvinnan i alla åldrar, samt skor, väskor och accessoarer”.
Som ni förstår är det här knappast någon butik som jag kommer att besöka så ofta. Men det är alltid kul när det händer något i Stenstan, så därför följde jag med min sambo Katarina till öppningen av butiken. Och strax efter att Britta öppnat dörrarna var det redan packat med folk i den lilla butiken.
Britta Mörée uppvaktad med blommor av blivande kunder.
I fjol bråkade jag och ett antal butiksägare med Sundsvalls kommun för att de förstörde vår sommar. Kanske ni minns artiklarna kring bygget av cykelbanan genom stan. Genom en total felplanering från kommunens sida förstörde man verksamheten för ett antal handlare på Kyrkogatan och Torggatan under minst sex veckor. Och det under den bästa tiden av turistsäsongen.
Nu är kommunen på gång att fortsätta bygget av cykelbanan genom stan. Nu på den östra delen av Kyrkogatan. Men nu går man mer varligt fram. Exempelvis har man tills vidare lämnat delen mellan Bankgatan och Nybrogatan, där Tant Anci & Fröken Sara har café och butik – och uteservering. Säsongen för uteservering är väl snart över, så kommunen bidar sin tid. Bra att man lär sig av misstagen. Men i kommunens byggbudget lyser fortfarande skamfläcken från i fjol. Inte ett öre i kompensation fick de handlare som förlorade tusentals kronor på kommunens misstag. Ändå erkände kommunen öppet att man hade brustit i planeringen.
Apropå cykelbana förresten. På kommunen måste det också finnas något statistik-freak när det gäller cykling. Hur kan vi annars förklara den skylt vid Kulturmagasinet som räknar antalet förbipasserade cyklister? Eller är det ett sätt att få oss att cykla mer?
“Oj i dag har det bara passerat 77 personer, jag måste nog ta en tur med cykeln i dag.”
Cykla förbi den här skylten så blir du registrerad varje gång.
Nej, nu ska jag inte klaga mer på kommunen. Dom gör ju faktiskt bra saker också.
Mycket överraskad blev jag häromdagen när jag fick ett besked om bygglov bara två dagar efter ansökningsdag. Det handlade visserligen bara om att sätta upp en ljusskylt på en fastighet i Stenstan, men ändå.
På ansökan står det “Ansökan inkom 2012-07-24, Beslutsdatum, 2012-07-26”.
Imponerande!
Berätta gärna om dina erfarenheter av kommunens service, byggverksamhet, med mera.