Hjältarna på Sundsvalls sjukhus

Vi läser allt för ofta om människor som felbehandlats på Sundsvalls sjukhus. Naturligtvis en skrämmande läsning som istället för att peka ut enskilda personer mer borde analysera många års politikerschabbel som kostat sjukhusen stora belopp.

Men mitt i all denna brist på resurser jobbar vardagshjältarna vidare. Varje dag lindrar man smärtor eller på olika sätt hjälper människor till ett bättre liv.

I en kommentar till en artikel i en av lokaltidningarna om en felbehandling på Sundsvalls sjukhus skrev en läsare: “Om tidningen skulle skriva om allt bra som görs på sjukhuset skulle du inte hinna läsa tidningen på en dag…jag lovar.”

Så är det naturligtvis. “Hälsan tiger still” brukar man säga. Att allting fungerar är ju ingen nyhet att skriva om – eller?
Jo, jag tänkte faktiskt ta chansen. Eftersom jag själv för ett par månader sedan helt plötsligt låg inlagd på aktuen, för att efter några timmar bli överflyttad till hjärtvårdsintensiven.

Men jag ska ta det från början, för samtalet till sjukvårdsrådgivningen gav mig ett helt felaktigt råd.

Jag satt och jobbade med en del besvärliga uppgifter lite sent den här kvällen. Säkert lite stressad, kände jag plötsligt hur hjärtat började slå allt fortare. “Jag mår inte bra, jag måste gå och lägga mig en stund”, sa jag till min sambo.

Hon kom med blodtrycksapparaten och kunde snabbt konstatera högt blodtryck. När hon tog pulsen sa hon att pulsen slog ojämnt.
Jag hade känt något liknande vid ett par tillfällen tidigare men inte så här starkt. “Det går säkert över” är första tanken. Men när det inte gick över ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Naturligtvis på uppmaning av min sambo som är mycket förståndigare än jag.

Jag beskrev mina symptom och fick svaret:
“Det är knappast något man åker till lassarusket för …” Jo, kvinnan i telefonen använde faktiskt det gamla öknamnet på lasarettet. Rådet var i stället att avvakta till nästa dag och ringa vårdcentralen.

Nu avtog inte besvären och efter omkring en halvtimme sa min sambo: “Nu åker vi!” Underförstått – till akuten.

Sagt och gjort. Inom en kvart steg vi in på akuten på Sundsvalls sjukhus. Där jag tack och lov aldrig varit patient tidigare. Jag förväntade mig några timmars väntan, man hade ju läst alla möjliga skräckhistorier. Men när jag beskrev mina symptom sa kvinnan i receptionen: “Sätt dig ner så kallar vi in dig om en liten stund.”

Mycket riktigt. Min sambo som gärna vill ha någonting att tugga på när hon blir nervös, hon hann inte ens handla i godisautomaten innan jag kallades in.

När jag nu tänker tillbaka på dom följande 18 timmarna blir jag lätt rörd. Jag vet inte hur många personer som på olika sätt tog hand om mig, men dom gjorde det på ett personligt och engagerat sätt. Allt naturligtvis mycket professionellt. Men också med värme och omsorg.

Man tog en massa prover och förstås EKG. En läkare som tittat på resultaten kom sedan och förklarade att jag hade något som kallas för “förmaksflimmer“. Det kan göra att hjärtat rusar och går i otakt.

Jag fick medicin, intravenöst, som lugnade ner hjärtat och fick det att slå i takt igen. Jag minns förstås inte hur lång tid det tog, men det var naturligtvis en lättnad att känna hjärtat slå som vanligt igen. Eller rättare sagt, inte känna av hjärtat alls, för det är ju det som är normaltillståndet.

Fortsättning följde på avdelning 27 B, (Kardiologisk hjärtintensivvårdsavdelning). Där blev jag kvar över natten och nästa dag var det dags för nya prover och ultraljud. Det senare gjordes av överläkaren själv. Ultraljudet visade på vissa smärre defekter på hjärtat, men inget alarmerande.
Att jag fick tillbringa natten i korridoren, på grund av den väl kända överbeläggningen, det tog jag inte så hårt. Jag kunde ju inte ha fått bättre behandling i övrigt.

På eftermiddagen blev jag utskriven, med ett recept på tabletter att inta om min onormala hjärtklappning skulle återkomma.

En lite skrämmande natt i mitt liv.
En helt vanlig dag på Sundsvalls sjukhus, med ett antal vardagshjältar i huvudrollen.

Tack för att ni finns!

Jag har hittat Restaurang 1890

Restaurang 1890.

Restaurang 1891, Innergården i Sundsvall, den är ju välkänd sedan flera år. Men nu har jag hittat Restaurang 1890. Precis som 1891 handlar det om en restaurang som tagit sitt namn efter när byggnaden invigdes. Men förlåt 1891, bygget som blev färdigt 1890 är faktiskt lite häftigare. Var ligger den? Jo i Cleveland, Ohio, USA.

Det lustiga med de har två restaurangerna är att deras loggor är så lika. Den för 1891 skapades ju för gallerian (som nu heter in:). Någon på reklambyrån som varit i Cleveland och fått inspiration kanske …? Eller blev det bara så eftersom man använder s k gemena siffror.

Restaurang 1890 ligger i Hotel Hyatt Regence at the Arcade, (där jag bor den här veckan). Byggnaden, the Arcade, var tidigare en stor galleria. Faktiskt en av USA:s första gallerior, eller “Indoor shopping mall” som amerikanarna kallar det och blev känd som “The Chrystal Palace”. Arkitekter var John M Eisenmann och George H Smith och de hade hämtat inspiration från “Galleria Vittorio Emanuelle i Milan, Italien“.

Byggnaden var den första i Cleveland och den nionde i USA att utnämnas som historisk byggnad i National Register of Historic Places. Det skedde 1965.
Det är en pampig byggnad och med otroligt fascinerade detaljer i utsmyckningen inomhus.

1999 startade renoveringen och ombyggnaden och 2001 öppnades den som “Hyatt Regency at the Arcade”. Det finns fortfarande ett antal butiker och restauranger på de två nedersta våningarna. Men nu är det de 293 rummen som dominerar denna vackra byggnad.

Från galleria till hotell för 60 miljoner dollar 1999 – 2001.

Utsmyckningen är fantastisk.

Entrén till Hyatt Regency at the Arcade …

… och ingången från baksidan med medaljonger på de två arkitekterna.

Vad jag gör i Cleveland? Jo, jag ska föreläsa på en konferens om tidningsdesign arrangerad av Society for News design. Men det och andra upplevelser i Cleveland berättar jag om på min andra blogg Boströms Blogg. Bland annat ett intressant besök på konstmuseet i Cleveland.

 

Stans bästa restaurang ligger på Storgatan eller hur?

 

Löjrom från Kalix, på rest. Opus
Serveras på en smörstekt focaccia gräddfil, gräslök, rödlök, & rå äggula.

Var hittar du den bästa maten och den bästa servicen bland Sundsvalls restauranger? Jag ska strax berätta.

När man som jag och min sambo bor mitt inne i stan är det ju svårt att låta bli ett och annat krogbesök. Faktum är att det var väl en av anledningarna till att vi bosatte oss i Stenstan. Närheten till restauranger och nöjesutbud i form av teater och musik. Eftersom vi båda är lite av gourméer och verkligen uppskattar god mat, så går vi ofta ut och äter, ibland på lunch men mest på kvällstid.

Egentligen är det fantastiskt att det finns ett så rikt och varierat utbud av restauranger i stan. För trots allt är ju Sundsvall en småstad även om vi gärna kallar oss Norrlands huvudstad. Men kroglivet är det inget fel på, och det måste ju utnyttjas.

Allt för få tillfällen blev det att sitta på uteserveringarna i sommar, naturligtvis på grund av det dåliga vädret. Annars slår vi oss gärna ner på Stadshusverandans uteservering med ett glas rosé och en silltallrik. En av våra favoritkrogar, bara ett stenkast hemifrån.

Men när det gäller favoritkrogar så är det en som hamnat i absolut topp. Nämligen Opus Restaurang & Pianobar på Storgatan 12. Den får toppbetyg på grund av mat i toppklass och service i toppklass. Det är en kombination som inte alltid är en självklarhet. En annan skön detalj är att musiken anpassad till den sobra miljön och på en nivå som gör att det går att föra en konversation. Något man ju uppskattar när man går ut för att äta, på tu man hand eller i ett större sällskap.

Vi går ofta på Casino Cosmopols restaurang som också har mat i toppklass och bra service, eller på en annan favorit Saffran vars tappas vi verkligen älskar. Också där helt OK service, men ingen slår Opus när det gäller att vara uppmärksam på gästernas minsta lilla blick och du blir alltid välkomnad med ett leende.

Ytterligheten åt andra hållet när det gäller service har vi stött på längre ner i början av Storgatan, på restuarang Invito. Vi har varit där och ätit några gånger tidigare utan att få den där riktiga wow-känslan. Absolut inget fel på maten, men senast vi tänkte ge krogen en ny chans så blev det platt fall. Vi stod innanför entrén i minst tio minuter utan att någon brydde sig om oss. Hur kul är det, att känna sig som luft när man är sugen på lite mat och ett gott glas vin?

Gott om personal fanns det, men dom skyndade åt alla håll, rakt framför näsan utan att ens titta åt vårt håll. Det hade aldrig hänt på Opus, det kan jag lova. Om någon åtminstone stannat upp och sagt något åt oss. Till exempel: “Vi har fullt nu så vi kan inte ta emot fler gäster”, eller “Välkomna! Slå er ner i baren så ska vi ordna ett bord om några minuter”.

Så, vad hände?
Ingenting.
När vi stått där tillräckligt länge och sett paraden av personal defilera förbi ett otal antal gånger, då tröttnade vi och gick direkt till kasinot istället. Det dröjer nog länge innan vi gör ett försök på Invito igen.

Andra ställen vi gärna återkommer till är Ågläntan, Oscars Matsal & Bar, Dolcetto, Delicerano, och så blir det ju förstås ett och annat besök på sportbarerna O´Learys (med stans bästa sommarveranda) och Allstar. På tal om sportbar så har vi ju även lilla Daltons. Lite trångt och stökigt en fredagkväll kanske, men för en bortamatch med Giffarna eller Timrå IK är den perfekt, framförallt för god mat till bra pris. Deras biffstek (200 gr) med grönpepparsås, klyftpotatis och smörstekta grönsaker är helt perfekt till matchen.

På väg ut eller på väg hem, kan det ju även bli ett stopp på stället med bästa öl-utbudet i stan, Bishop Arms, som är en del av Hotell Knaust. Men det är ju mest för att ta en öl eller wiskey, och lite plockmat. Sedan dom plockade bort min favorit från menyn, Fish and Chips, så har jag faktiskt inte ätit där. Så besviken blev jag …

Nu har vi ju också två krogar vid Stora torget med utomhuskänsla. Innergården 1891 var ju den första och där har vi ofta hamnat för en kaffe latte och bakelse eller något lätt att ät en fredag eller lördag eftermiddag. Men nu har Innergården fått stark konkurrens av Orangeriet i nya Stenstan Visitors Center (Turistbyrån på ren svenska). Mysfaktorn är nog  faktiskt lite högre på Orangeriet, i kombination med att även här möts man alltid av leende och trevlig personal.

Creme Bruleé, på Rest. Opus.
Smaksatt med kryddigt apelsinsocker, kanel & citruskompott. En förträfflig avslutning på en god middag.

Det var allt i matväg för den här gången. Det finns ju fler restauranger att hissa eller dissa, men det får bli en annan gång.

 

Fotbollskväll ger Sören Åkeby rätt

Alla som varit på Giffarnas matcher har hört GIF-tränaren Sören Åkebys högljudda kommentarer och skrik. Utan tvekan en man med passion för sitt jobb och sitt lag. Att han då blir vansinnig inför ett sånt domslut som det i 54:e minuten mot AIK i söndags.

Att AIK:s Daniel Gustavsson borde ha blivit frilägesutvisad efter att han manglat ner Robbin Sellin, det verkade alla utom domarna ha sett. Att Sören Åkeby då ryter ifrån rejält det ska han ha respekt för. Naturligtvis förstod han att han riskerade ett straff. Men ha vågar säga till och med så obekväma sanningar som att storlagen gynnas av domarna. Och han fick massivt medhåll i SVT:s Fotbollskväll i tisdags och i ett annat tv-inslag även av ett par spelare.

Fotbollskvälls expertkommentatorer var överens om att det borde varit en frilägesutvisning på AIK-spelaren. Dessutom ger man Åkeby rätt när det gäller att domarna tyvärr gynnar storlagen. Finns det ingen disciplinnämnd för domare? Men det är väl precis som i Elitserien, att domarna håller varandra om ryggen, vilka misstag man än gör.

Nej straffet den här kvällen borde istället drabba domaren Michael Lerjéus eller den fege linjemannen som också såg allt tydligt, om han inte blundade just då.