Monthly Archives: November 2012

Unga kreativa i Stadshuset

Posted on by
Reply

För ett par månader sedan ringde en elev på Hedbergska skolan till mig och vill ha lite hjälp med att skapa en logotype. Det var tre tjejer som skapat en ny typ av klädhängare. Den här veckan var det dags för dom och alla andra UF-projekt (Unga Företagare) att visa upp sig i en UF-mässa i Stadshuset (måndag 26 nov). Och tjejerna i Wall Hanger UF  tog hem 1:a priset för ”Bästa affärsplan” på UF-mässan i Sundsvall!

Från vänster Emelie Ekman-Lindqvist, Beatrice Tollerup och Madelene Persson, de tre tjejerna bakom Wall Hanger UF.

Tjejerna hade skissat på en logga, men hade inget bra program i sina datorer så därför ville dom ha hjälp, och hittade mig via Designsundsvall.se. Och det är klart man ställer upp för att stödja ungt nyföretagande. Så jag ritade av deras hängare och fixade en logga som dom ville ha den.

På UF-mässan var de första prototyperna av klädhängaren klar. En klädhängare som både är en dekoration på väggen och en hängare för kläder.

På mässan i övrigt kom de klart intressantaste produkterna eller idéerna från tjejerna. Här är några exempel.

Rebecka Löfgren och Gill Härdfeldt är två av de fyra tjejerna bakom Sano Grana UF som skapat en miljövänlig vetekudde. Ni vet en sådan där som man stoppar in i mikron och sedan lägger på någon om kroppsdel när man går och lägger sig. I deras monter fanns också en QR-kod som kopplar direkt till deras Facebook-sida.

Hilda Fromm har skapat företaget Eternity, för att sälja sina teckningar.

Lisa Sjödin t.v. och Ebba Björklund marknadsför Magnet Propp, en magnet som du kan fästa på baksidan av din mobil så att den står på bordet när du ska läsa eller se på video.
Med i UF-företaget finns även Josefine Granqvist.

Under hela dagen var det full fart mellan borden i Spegelsalen. När jag kom lite tidigare på eftermiddagen gick det knappt att ta sig fram mellan alla unga företagsamma.

 

Så skapas ett konstverk – livemålning med Erik Lindström

Posted on by
Reply
Erik Lindström livemålning

Fullsatt när Erik Lindström mitt i vernissagen visade sin teknik.

Torsdag och fredag blev två trevliga kulturaftnar, först Bokafton på torsdag på Bokia med Åke Edwardsson och Tove Alsterdal och på fredag kväll vernissage och livemålning med Erik Lindström (Dirty Elmo) i f.d. Versalen.

Det bådar gott för Sundsvalls konstliv när den nya generationen konstnärer som Erik Lindström och Christian Beijer drar fulla hus. I fredags (2012.11.23) var det dags för Erik Lindström i f.d. Galleri Versalen att ställa ut under temat “Människan, Djuren, Naturen”.
Men skynda på om du vill se utställningen, för den är bara öppen fyra dagar, alltså fram till och med den 26 november.
Se bilder från vernissagen och Eriks livemålning på sundsvallskonstforening.se/.

Åke Edwardsson intervjuad av Lennart Bergström.

Den som valde bort torsdagens bokafton på Bokia, i Sundsvall missade två spännande författare och ett fint rabatterbjudande från Bokhandlarn. Jag har skrivit om honom tidigare på Facebook, bokhandlaren Lennart Bergström. Han är en riktig kulturbärare i stan och ett föredöme för bokhandlare som slåss mer och mer mot bokförsäljning på nätet.

Då är det lysande att göra som Lennart. Att låta oss läslystna möta författarna, höra deras egna berättelser om hur det är att skriva, få tillfälle att ställa frågor och mingla med ett glas cider och lite tilltugg.

Tove Alsterdal berättade om sin nya bok “I tystnaden begravd”. En kriminalroman som samtidigt är en svart släktkrönika från Tornedalen och österut. Jag fångades av hennes berättelse och köpte naturligtvis boken. Ser fram emot att läsa snart, den verkar väldigt spännande.

Åke Edwardsson har i sin nya deckare “Hus vid världens ände” räddat sin hjälte Erik Winter från den förmodade döden i den förra boken “Den sista vintern”. En bok med den dubbeltydiga titeln som verkligen var tänkt att bli den sista om kommissarie Winter. Varför det inte blev så berättade Åke Edwardsson på ett spännande och underhållande sätt.

Att vännen Åke och jag sedan avslutade kvällen under ett par timmars ivrigt samtal på Bishop Arms, det har sin speciella historia. Inte bara det att han under slutet av 90-talet fungerade som lärare på Sundsvalls Tidning i olika omgångar. Vi träffades redan 1987 i Göteborg, medan Åke var lärare på journalisthögskolan där. Ett möte som kom att berika mitt liv på ett mycket speciellt sätt under alla år därefter.

Han var då med och genomförde en konferens i tidningsdesign arrangerad av Society for News Design Scandinavia (SND/S). Vi höll kontakten och året efter föreslog Åke mig som ordförande i SND/S, vilket ledde till tio intensiva år först i den skandinaviska organisationen och sedan i internationella SND. Och därefter många uppdrag som föreläsare i USA, Mellanöstern och olika länder i Europa.

Eftersom det var många år sedan vi träffades så fanns det mycket att prata om. Både på det personliga planet och vårt gemensamma intresse kring det skriva ordet, journalistik och utvecklingen i mediebranschen.

Fotnot:
“Hus vid världens ände” är den elfte boken om kommissarie Erik Winter. Men Åke lovade att en till kommer under nästa höst. Boken håller på att ta form i Åkes tankar och någon gång efter nyår ska han sätta igång att skriva.

 

Åke Edwardsson signerar sin senaste bok.

Här levde man Rullan

Posted on by
Reply

I slutet på 1800 och en bit in på 1900-talet låg Sundsvalls nöjestempel på norra sidan om Selångersån. I dag (2012-11-10) öppnade en utställning på Sundsvalls Museum om Rullan och Tivoli, dessa två nöjestempel.

Kulturmagasinet vimlade av folk den här gråtrista lördagen. Öppet hus med bland annat släktforskning hos Medelpadsarkiv, utförsäljning av böcker både på arkivet och biblioteket, föreläsning om jazzens historia i Sundsvall och så invigningen av utställningen “Fest och spektakel – Nöjesliv på Rullan och Tivoli”, med, mera.

Rullan låg i Badhusparken (se karta längre ner på sidan) och Tivoli låg där Vårdcentralen Centrum nu ligger. I Sundsvalls Nyheters bilaga om Stenstansdagarna hade vi en artikel om Tivoli.

I Stenstanstidningen fanns bland annat denna karta över Tivolis placering.

Några spår av Rullan finns inte kvar i dag, däremot en trappa ner till Selångersån från Vattenkuranstalten som var anledningen till att den första delen av Rullan byggdes.

En märklig historia är slutet för Rullan. Kommunens utskänkningsenhet (motsvarande nuvarande alkoholenheten) drog in serveringstillståndet för Rullan.
“Man ville nog begränsa drickandet”, säger förste arkivarie Lena Nygren som ansvarar för utställningen. Men Tivoli fick fortsätta. Var det mindre supande där kanske, eller var det ett otillbörligt gynnande av Tivoli? Kanske något att titta vidare på för den som vill gräva vidare i dokumenten.

Grävt i historien kring Rullan och Tivoli är annars något som Lena Nygren och hennes kollegor gjort. “Det finns inte så många dokument kvar kring de här båda nöjesmetropolerna,” berättar hon. “Därför har vi gått igenom lokaltidningarna för att lokalisera till exempel vilka byggnader som fanns på Rullan. När de byggdes och när de revs.”

Sundsvalls museums chef Mona Bornecrantz, (t.h.) invigde utställningen “Fest och spektakel”. Längst t.v. 1:e arkivarie Lena Nygren.

Kollagen av annonser och affischer visar att det var mycket som var annorlunda i nöjeslivet för drygt 100 år sedan.

Den här delen av utställningen hade nog varit i riskzonen för utställningen om Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm, hade jobbat i Sundsvall. Ni vet han som försökte censurera bort Tintin-böckerna i Kulturhusets biblioteket.

Missa inte chansen att lära dig mer om det historiska nöjeslivet i Sundsvall.

Släktforskningen lockade många till att slå sig ned vid Medelpadsarkivs datorer under Arkivens dag i Kulturmagasinet.

Att minnas är också att påminnas om de närvarande

Posted on by
Reply

Helgen går mot sitt slut. Den helg som finns där för att påminna oss om och hedra nära och kära som inte finns i livet längre. En helg som naturligtvis väcker tankar om livets mening och vår korta närvaro i den tid som kallas evighet. Ett begrepp som i ärlighetens namn ingen av oss kan förstå.

En av mina vänner på Facebook skrev så här apropå Alla helgoins dag:
“Ibland så funderar jag inför en helg som denna vilka som är viktigare de som inte är med oss längre eller vi som fortfarande är kvar. Jag saknar min pappa mycket men man kan inte sakna de som man fortfarande kan ringa till. Greppa telefonen och ring till någon som du fortfarande anser vara i din vänkrets. Livet sorterar tyvärr bort många i vänkretsen, men de som är kvar är bara att hänga på en guldmedalj.”

En av hans vänner kommenterade detta så här:
“För några år sedan gjorde en tjej något specialarbete av något slag i vår församling. Jag minns en av hennes slutsatser. “Det syns mig som att ni värnar mer om de döda än om dem som fortfarande lever”. Så jag håller med dig, livet skall levas för dem som är levande.”

Kloka ord från två män mitt i livet. För visst är det så att det är våra vänner, nära och kära som ska ha den största omsorgen från oss. Men jag tycker inte att det ska utesluta att vi minns och berättar för varandra hur det var med en kärleksfull mor och var. Berätta några glimtar ur livet för dom som aldrig på riktigt hann lära känna en mormor eller farfar.

Det gjorde i alla fall jag och min sambo Katarina när vi tillsammans tände ljus för hennes föräldrar i minneslunden i Bydalen och vid mina föräldrars grav på samma kyrkogård. Jag fick aldrig träffa hennes föräldrar och inte hon mina. Men minnena finns kvar och genom att berätta för varandra känns det ändå som om man lärt känna dom.

Starka minnen av en saknad förälder fick vi också ta del av i lördagens “Så mycket bättre” Den här gången med Olle Ljungström. När Magnus Uggla sjöng ”Jag och min far” rann tårarna på flera av de medverkande. Och att döma av många kommentarer på Facebook och Twitter var det samma sak i tv-sofforna ute i landet. Ett mycket starkt nummer av Uggla, en skarp kontrast till hans vanliga repertoar, som visar vilken bra artist han är.

För att återvända till besöken på kyrkogårdar och minneslunder kan jag inte låta bli att dela med mig av ett foto från en kyrkogård i Polen, och min sambos hemstad Wroclaw. Det är fascinerande att se vilken skillnad som finns i hur vi dekorerar våra gravar. I det starkt katolska Polen är inte bara gravarna av modella större, även blomprakten överväldigande, och det är inte enbart på Alla helgons dag. Så här ser det ut nästan året runt. Och kring gravarna finns bänkar där man kan slå sig ner och minnas och reflektera.

För mig blir det här alltid en påminnelse om att vara ännu mera rädda om  de som lever med oss här och nu.