Vi läser allt för ofta om människor som felbehandlats på Sundsvalls sjukhus. Naturligtvis en skrämmande läsning som istället för att peka ut enskilda personer mer borde analysera många års politikerschabbel som kostat sjukhusen stora belopp.
Men mitt i all denna brist på resurser jobbar vardagshjältarna vidare. Varje dag lindrar man smärtor eller på olika sätt hjälper människor till ett bättre liv.
I en kommentar till en artikel i en av lokaltidningarna om en felbehandling på Sundsvalls sjukhus skrev en läsare: “Om tidningen skulle skriva om allt bra som görs på sjukhuset skulle du inte hinna läsa tidningen på en dag…jag lovar.”
Så är det naturligtvis. “Hälsan tiger still” brukar man säga. Att allting fungerar är ju ingen nyhet att skriva om – eller?
Jo, jag tänkte faktiskt ta chansen. Eftersom jag själv för ett par månader sedan helt plötsligt låg inlagd på aktuen, för att efter några timmar bli överflyttad till hjärtvårdsintensiven.
Men jag ska ta det från början, för samtalet till sjukvårdsrådgivningen gav mig ett helt felaktigt råd.
Jag satt och jobbade med en del besvärliga uppgifter lite sent den här kvällen. Säkert lite stressad, kände jag plötsligt hur hjärtat började slå allt fortare. “Jag mår inte bra, jag måste gå och lägga mig en stund”, sa jag till min sambo.
Hon kom med blodtrycksapparaten och kunde snabbt konstatera högt blodtryck. När hon tog pulsen sa hon att pulsen slog ojämnt.
Jag hade känt något liknande vid ett par tillfällen tidigare men inte så här starkt. “Det går säkert över” är första tanken. Men när det inte gick över ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Naturligtvis på uppmaning av min sambo som är mycket förståndigare än jag.
Jag beskrev mina symptom och fick svaret:
“Det är knappast något man åker till lassarusket för …” Jo, kvinnan i telefonen använde faktiskt det gamla öknamnet på lasarettet. Rådet var i stället att avvakta till nästa dag och ringa vårdcentralen.
Nu avtog inte besvären och efter omkring en halvtimme sa min sambo: “Nu åker vi!” Underförstått – till akuten.
Sagt och gjort. Inom en kvart steg vi in på akuten på Sundsvalls sjukhus. Där jag tack och lov aldrig varit patient tidigare. Jag förväntade mig några timmars väntan, man hade ju läst alla möjliga skräckhistorier. Men när jag beskrev mina symptom sa kvinnan i receptionen: “Sätt dig ner så kallar vi in dig om en liten stund.”
Mycket riktigt. Min sambo som gärna vill ha någonting att tugga på när hon blir nervös, hon hann inte ens handla i godisautomaten innan jag kallades in.
När jag nu tänker tillbaka på dom följande 18 timmarna blir jag lätt rörd. Jag vet inte hur många personer som på olika sätt tog hand om mig, men dom gjorde det på ett personligt och engagerat sätt. Allt naturligtvis mycket professionellt. Men också med värme och omsorg.
Man tog en massa prover och förstås EKG. En läkare som tittat på resultaten kom sedan och förklarade att jag hade något som kallas för “förmaksflimmer“. Det kan göra att hjärtat rusar och går i otakt.
Jag fick medicin, intravenöst, som lugnade ner hjärtat och fick det att slå i takt igen. Jag minns förstås inte hur lång tid det tog, men det var naturligtvis en lättnad att känna hjärtat slå som vanligt igen. Eller rättare sagt, inte känna av hjärtat alls, för det är ju det som är normaltillståndet.
Fortsättning följde på avdelning 27 B, (Kardiologisk hjärtintensivvårdsavdelning). Där blev jag kvar över natten och nästa dag var det dags för nya prover och ultraljud. Det senare gjordes av överläkaren själv. Ultraljudet visade på vissa smärre defekter på hjärtat, men inget alarmerande.
Att jag fick tillbringa natten i korridoren, på grund av den väl kända överbeläggningen, det tog jag inte så hårt. Jag kunde ju inte ha fått bättre behandling i övrigt.
På eftermiddagen blev jag utskriven, med ett recept på tabletter att inta om min onormala hjärtklappning skulle återkomma.
En lite skrämmande natt i mitt liv.
En helt vanlig dag på Sundsvalls sjukhus, med ett antal vardagshjältar i huvudrollen.
Tack för att ni finns!
