Helgen går mot sitt slut. Den helg som finns där för att påminna oss om och hedra nära och kära som inte finns i livet längre. En helg som naturligtvis väcker tankar om livets mening och vår korta närvaro i den tid som kallas evighet. Ett begrepp som i ärlighetens namn ingen av oss kan förstå.

En av mina vänner på Facebook skrev så här apropå Alla helgoins dag:
“Ibland så funderar jag inför en helg som denna vilka som är viktigare de som inte är med oss längre eller vi som fortfarande är kvar. Jag saknar min pappa mycket men man kan inte sakna de som man fortfarande kan ringa till. Greppa telefonen och ring till någon som du fortfarande anser vara i din vänkrets. Livet sorterar tyvärr bort många i vänkretsen, men de som är kvar är bara att hänga på en guldmedalj.”

En av hans vänner kommenterade detta så här:
“För några år sedan gjorde en tjej något specialarbete av något slag i vår församling. Jag minns en av hennes slutsatser. “Det syns mig som att ni värnar mer om de döda än om dem som fortfarande lever”. Så jag håller med dig, livet skall levas för dem som är levande.”

Kloka ord från två män mitt i livet. För visst är det så att det är våra vänner, nära och kära som ska ha den största omsorgen från oss. Men jag tycker inte att det ska utesluta att vi minns och berättar för varandra hur det var med en kärleksfull mor och var. Berätta några glimtar ur livet för dom som aldrig på riktigt hann lära känna en mormor eller farfar.

Det gjorde i alla fall jag och min sambo Katarina när vi tillsammans tände ljus för hennes föräldrar i minneslunden i Bydalen och vid mina föräldrars grav på samma kyrkogård. Jag fick aldrig träffa hennes föräldrar och inte hon mina. Men minnena finns kvar och genom att berätta för varandra känns det ändå som om man lärt känna dom.

Starka minnen av en saknad förälder fick vi också ta del av i lördagens “Så mycket bättre” Den här gången med Olle Ljungström. När Magnus Uggla sjöng ”Jag och min far” rann tårarna på flera av de medverkande. Och att döma av många kommentarer på Facebook och Twitter var det samma sak i tv-sofforna ute i landet. Ett mycket starkt nummer av Uggla, en skarp kontrast till hans vanliga repertoar, som visar vilken bra artist han är.

För att återvända till besöken på kyrkogårdar och minneslunder kan jag inte låta bli att dela med mig av ett foto från en kyrkogård i Polen, och min sambos hemstad Wroclaw. Det är fascinerande att se vilken skillnad som finns i hur vi dekorerar våra gravar. I det starkt katolska Polen är inte bara gravarna av modella större, även blomprakten överväldigande, och det är inte enbart på Alla helgons dag. Så här ser det ut nästan året runt. Och kring gravarna finns bänkar där man kan slå sig ner och minnas och reflektera.

För mig blir det här alltid en påminnelse om att vara ännu mera rädda om  de som lever med oss här och nu.